Kämpa Fanny, kämpa!
Det känns som om det var alldeles nyss mamma och pappa lämnade en mycket nervös tjej helt ensam i en stuga i Fränsta. Den lilla flickan som låg och grät inne på sitt rum de första dagarna, hon som kände att hon aldrig skulle komma in i gänget och återigen skulle få uppleva utanförskap. Vilsen och osäker med sig själv kämpade hon på och redan efter några dagar började hon hitta lugnet, människorna hon mötte såg henne och hon fick vara en del av dem.
Nu är det två månader kvar till sommarlov, vart tar tiden vägen egentligen? Jag har fortfarande vänner som ser mig för den jag är och jag känner mig hela tiden välkommen, det är en underlig känsla som jag njuter av att få känna! Däremot känns det väldigt stressigt med allt som har med plugg att göra, jag vill hela tiden prestera bra och hinna klart innan sommarlov, jag vill absolut inte ha kvar några rester när jag börjar igen till hösten. Gaahh kämpa Fanny, kämpa!