Jag är så jäkla bra, ja det är jag faktiskt!

Jag tänker faktiskt ge mig själv en klapp på axeln och säga åt mig själv att jag är så jäkla bra! Tänk att livet kan fungera även om vägen inte alltid är speciellt rak, det går faktiskt att ta sig förbi de eländiga kurvorna som bromsar upp farten. Försiktiga lilla jag har växt och utvecklats till en modig och stark kvinna som hela tiden har blickat framåt och tagit mig förbi mobbarna. Heja mig!

Det är inte bara fantastiskt det här med skolan utan också ett stressmoment och mitt huvud har ingenting annat än plugg inpräntat. Jag pluggar från jag vaknar tills jag går och lägger mig, vilket inte känns mänskligt. Jag är otroligt nöjd över mig själv som satte stopp för plugget igår klockan fyra, därefter var jag ute på promenad och umgicks med vänner. Det var så skönt att kunna släppa skolan helt och bara få andas friskluft och byta lite tankar med andra människor, jag måste bli bättre på att kunna lägga plugget åt sidan emellanåt. 

Mitt älskade lilla hjärta!

Vi behöver varandra!

Ont i magen, ensam och inte alls pepp på livet ligger jag här i mitt rum i Fränsta, det är okej att vara lite nere ibland. Tiden räcker inte till, timmarna på dygnet är alldeles för få och jag hinner inte med sådant som jag borde göra. Jag vet att jag egentligen skulle behöva plugga, istället ligger jag i sängen och gör absolut ingenting, samtidigt som högen med skoluppgifter stirrar in i mig.

Önskar att jag hade min stöttepelare bredvid mig den här veckan också, det kändes så bra förra veckan då vi kunde peppa och stötta varandra med plugget. Jag behöver honom här hos mig, min älskade Martin!