Snäll,men...?

Hur ska jag kunna förändra mig själv om andra människor reda har fått en uppfattning om mig? Om jag redan har instansat att jag är jag, vad är då meningen med att jag ska öva på att bli en bättre människa?  Jag har varit liten som alla andra, gjort misstag som jag ångrar idag, men jag kan tyvärr inte sudda bort de utan bara gå vidare. En mördare kan faktiskt rädda liv och en före detta bråkstake kan minsann bli en omtänksam och snäll människa. Varje år, månad, vecka och dag förändras sitt tänkande och tyckande. När jag träffar människor vet jag inte vad jag ska säga eller göra, jag vill vara trevlig men jag kanske inte alltid lyckats fullt ut. Jag vill kunna vara avslappnad och mig själv, men jag måste hela tiden tänka och anstränga mig för att föra ett samtal. Jag vill träffa folk och vara delaktig i diskussioner men det är det här som gör att det blir tungt för mig att vara bland människor.  Det händer ofta att jag säger saker som jag sedan skäms för och ibland ångrar jag att jag inte sa något. Sådant där är svårt…

För ett år sedan visste nästan ingen om mina svårigheter, jag ville inte berätta. Jag var rädd att folk skulle tycka jag var larvig… konstigt va?  Idag vill jag att man ska veta om min diagnos, eftersom jag har förstått att det gör det lättare för mig att prata med andra.

Nu när de flesta vet om min diagnos har jag fått många uppmuntrande om att jag är en bra, snäll och fin tjej! Att få höra sådant gör givetvis mig otrolig glad! Men nu till den stora frågan… hur kan folk säga att jag är en sådan bra tjej när ingen vill umgås med mig? Jag gillar och älskar många och jag vet flera som gör desamma mot mig. Men jag saknar kompisar att träffa på fritiden… På skolan snackar jag med flera trevliga människor men jag tillhör liksom ingen. Jag har länge provat att komma in i ett gängmen utan resultat, vilket har gjort att jag inte vill vara med dem längre. Jag skulle så gärna vilja veta vad som skiljer mig ifrån andra. Vad gör jag, eller inte gör, som alla andra människor i min ålder gör? Alla människor kan inte vara lika, men man måste väl ändå kunna umgås?

 

bebis-bad!

Idag har jag badat min lilla Lykke, inte så uppskattat av voffsingen!

 
 

Talk to me!

Ibland finns det saker som är för pinsamma eller alldeles för jobbiga för att prata om med en annan människa.  Hur generande tror ni intet det är för en liten flicka att tala om för sin mamma att hon just fått mens? Och berätta för sin kompis att man fortfarande kissar på sig på natten är väl rätt pinsamt? Under hela livet dyker det upp fler och fler saker man inte klarar av att prata om med andra, det kan vara att man misstänker sin pappa som alkoholmissbrukare, att sin mamma sitter inne för mord, att man aldrig har kysst en kille och det finns bra många fler exempel.

Av egna erfarenheter vet jag att det är skönt att ha någon att prata med i jobbiga stunder, men det är också svårt att veta vem man ska prata med.  Självklart kan man inte prata med vem som helst utan man måste kunna lita på personen.  I vilken ände ska man börja? Hur mycket kan man säga innan det blir alldeles för privat? Hjälper det här eller gör det saken bara mycket värre? Själv tycker jag att det oftast är bäst att prata med någon som är ett par år äldre, som har mer kunskap och kan stötta en på ett annat sätt.

En del gånger kan det vara saker man inte kan snacka om eftersom det kan vara svårt att sätta ord på sina tankar. Hur ska man då kunna förklara hur man menar när man inte själv vet? Jag vet inte vad jag vill, men jag vet att jag inte vill ha det så här! Jag säger att jag önskar mig kompisar som jag kan ha film kväll med, gå på Stan, promenera och allt där emellan, men så kommer jag på mig själv att jag tycker det är så krävande att vara upp i folk! Hur vill jag då ha det? Det är det som är den stora frågan som jag tycker är så extremt jobbig och svår att prata om.