Torsdagsskryt

Från början var jag en vanlig lat och bekväm ungdom med stort sockerintag och lite motion, därefter hamnade jag snett och insjuknade i en obehaglig ätstörning. Tack vare mycket slit och människor som trodde på mig blev jag av med dessa tankar – oj vad jag är tacksam för det!

Jag har nu börjat om och försöker hitta en balans mellan kost och träning, jag tränar lite lätt när jag känner för det och försöker äta så bra som möjligt.

Idag förvånade jag mig själv ordentligt, jag sprang hela 6 kilometer med en bra hastighet! Det är tur att jag har en skrikande Martin vid min sida som peppar mig hela vägen in i mål, när hjärnan sagt stopp skriker han lite extra och benen fortsätter ändå att springa mot min vilja!

Midsommar 2016

Dans runt midsommarstång, jordgubbar, sol, skratt och alldeles för mycket mat tillsammans med härligt sällskap, det är ingredienserna för en lyckad midsommar!

Jag har accepterat min väg!

År 2004 klev jag, Fanny, in genom dörrarna på Laggarbergs skola med en stor nervös klump i magen. Nya pennor och anteckningsblock var inhandlade, leendet på läpparna var enormt och det kändes så fantastiskt att få bli en skolflicka! I början älskade jag skolan men det tog inte lång tid innan klassrummet förändrades till ångest, mobbningen sattes ingång och var dag blev till en ny kamp.

De två sista åren i grundskolan var längtan att gå ut enorm, jag såg framemot dagen då jag skulle få beställa hem mössan, den där studentmössan som skulle tala om att jag tog mig igenom helvetet.

Visst har jag gråtit över att jag aldrig kommer få ta studenten, men vet ni? Jag lyssnade på min magkänsla som sa att jag inte skulle klara av en ”vanlig” skola, jag behövde något som passade för mig. Även om jag inte komma ta studenten kommer jag också att bli fri och få en framtid. Jag kommer också att växa upp, få jobb och kunna göra allt för att fullfölja mina drömmar, det gäller bara att acceptera att jag tog en annan smalare stig för att få det att fungera för just mig.

En liten jag 2009 -