29/1-14

 
 
 

kraften till att fortsätta finns inte

Hjärtat pumpar ut blodet fort, jag får svårt att få åt mig luften, en våg med hopplöshet far över mig och en känsla säger mig att det inte kommer fungera.  Det far runt i en ond cirkel. Jag vill bort härifrån, från allt som gör att jag inte kan göra det jag vill göra.

När jag verkligen ansträngde mig och arbetade så hårt jag kunde och det en då inte gav något resultat, tappar jag orken att fortsätta. Jag vill men det går inte, jag måste men jag kan inte, ett stort beslut att ta och jag vet att jag komma känna ånger vilket som sedan.

Jag är frustrerad för att inte spärren vill släppa, orolig för att inte jag ska kunna gå vidare, upprörd att de inte kan vara tillräckligt tydlig, stressad för att det snart är över och olycklig för att jag verkligen behöver det här. Om jag inte har utvecklas innan, hur ska det då vara möjligt att det ska fungerar nu? Fastän jag repeterar så ofta jag kan så blir det ingen skillnad.

Får jag inget betyg nu kommer jag aldrig att nå min slutpunkt, ha en trygg framtid och göra det jag vill.

Det finns elever som inte bryr sig om skolan men som kan fixa betyg bara de är villiga att försöka. Men sen finns det även dem som mig, som verkligen vill lyckas med skolan och komma vidare men som har svårt att prestera och förstå, det är så orättvisst.

Det är betydelselöst att lägga ett pussel om man innan redan vet att en pusselbit är försvunnen.

 
 

Jag gör allt för er!

Vi syskon har en särskild relation till varandra. Jag har två yngre systrar, Frida och Maja.  Tillsammans bråkar, skrattar, gråter vi, och kommer förhoppningsvis följa varandra hela livet ut.  Jag är fruktansvärt stolt över att vara storasyster åt mina fantastiska småsyskon, och jag hoppas de tänker detsamma om mig. Men man vet aldrig vad de tycker och tänker om mig och de kommer jag aldrig få veta heller, bara tro. Jag vill vara en god förebild för dem, vara snäll och omtänksam.

Ibland stannar jag upp och frågar mig själv, är jag den där storasystern som jag själv ville ha men aldrig fick? Jag drömde ofta att jag hade en äldre syster som jag kunde fråga vad som helst, berätta jobbiga saker för, som fixade mitt hår när jag ville vara extra fin och hon som jag kunde låna snygga kläder ifrån. Uppfyller ja de kraven? Jag får ofta känslan att jag inte är tillräckligt bra som storasyster utan att de skäms över mig.

 Jag lyssnar nog aldrig tillräckligt på deras bekymmer. Jag försöker visa att jag vill deras bästa, istället säger de att jag bara tänker på mig själv. Jag sitter med gråten i halsen när jag blir ensam hemma, när de gått iväg till sina vänner, känner mig misslyckad och undrar vad som är felet för mig? Samtidigt är jag oerhört glad för Frida och Maja att de har så många vänner de kan umgås med.  Hur kan det vara att ha en storasyster som blir ledsen när man leker med sina kompisar? 

Alla systrar vill väl ha en större syster som kan berätta hur det är att ha en pojkvän, översätta engelska när de inte förstår, berätta sjuka saker hon och sina kompisar gjort. Men jag kan inte det, jag har ALDRIG haft en pojkvän så kan inte säga hur det känns, skitdålig på engelska och har inga vänner som jag umgås med så kan ju inte prata om det heller. Så vad kan jag göra? Jo jag kan försöka göra så att mina syskon inte behandlar sina vänner så som jag har blivit bemött och försöka stötta dem, hoppas det räcker för att mina syskon ska få en bra uppväxt.

                                                        Älskade systrar <3