Jag är lika fri och värdig som alla andra
Jag har gråtit floder över att aldrig få uppleva känslan av att ta studenten, att jag aldrig kommer få stå på ett studentflak och tjoa och tjimma tillsammans med mina vänner. Jag har gråtit över att jag aldrig kommer att köpa den där dyra studentmössan som ska användas vid ett tillfälle, jag kommer inte heller behöva köpa en dyr balklänningen, den som såväl bara skulle suttit på min kropp vid ett tillfälle. Jag har haft panik och ångest med anledningen att jag inte är som alla andra och inte klarat av att gå vägen som normen säger att man ska gå.
Men utifrån mitt mående och mina förutsättningar så har jag gjort det fantastiskt bra, som jag har stressat över inlämningar, gråtit över växande högar med uppgifter, pluggat inför prov samt hoppat av skolan i tanken gång på gång. Vägen till mitt mål har inte varit en lek, jag har verkligen fått kämpa för att fortsätta stå upp i de hastiga kurvorna, jag har gjort allt för att ta mig upp från stupen jag fallit ned i och jag har fått tagit fram sidor som jag inte visste att jag hade för att ta mig över de höga hindren efter min väg. Men nu är jag äntligen framme, jag har nått mitt mål!
Jag får en klump i magen då jag ser bilder på alla dessa glada studenter, men vet ni? Jag är faktiskt också klar, jag är lika fri och värdig som alla andra. Jag är så otroligt stolt över mig själv, jag är så sjukt jäkla bra!
