Besviken!

I ytterligare tre år har jag försökt, fast med andra människor, men även den här gången har jag blivit behandlad på samma sätt. Efter alla år har jag lärt mig att dölja hur jag känner inför andra. När jag var yngre blev jag så arg och jag kunde inte kontrollera mitt humör så jag skrek och följde efter.  Efter några år blev jag mest sårad och visade det genom att gråta. Nu när det var samma visa igen, var jag så van att jag knappt brydde mig. Eller det är väl klart att jag brydde mig, men jag visade ingenting för utomstående. När man har försökt med olika människor i så många år är det lättare att snabbt märka när det inte fungerar. Jag vet att det inte är mig det är fel på, och inte de andra för den delen heller. Det är egentligen ingen det är något fel på, det är som två positivt laddade magneter som stöter bort varandra.  Men det som gör mig besviken är att alla nu visste om min situation och visste att jag ville vara med. Jag kanske inte visade det på samma sätt som alla andra, men jag tycker i alla fall att mina försök var tillräckliga för att förstå.  Jag tänker inte sitta och trycka ner någon och tänker inte nämna några namn, jag ser ingen andledning till det. Jag tror nog att de vet själva vilka de är och jag tycker att de ska veta att jag är riktigt besviken. Jag menar, när man vet någon annans svårigheter kan man väl hjälpa den att underlätta?

Jag har bestämt mig för att sluta anstränga mig för att hitta en jämngammal kompis! Jag har lärt mig att vara lycklig ändå, kanske, kanske inte så hittar jag en kompis som är i min ålder någon gång i livet, men jag tänker inte leta efter någon! Jag har mina underbara yngre, äldre och fyrbenta vänner och de är alldeles perfekta för mig! Jag är så glad att ni finns, jag mår så bra när jag är med er! Lika här så tänker jag inte nämna några namn så att jag inte glömmer någon. Men alla som känner att ni är värd en uppskattande kram, ta åt er!! <3

”Man ska inte sörja det man saknar utan glädjas åt det man har”

 

Han...<3

Asperger och anorexia matchar inte varandra speciellt bra. När man har as är man lite annorlunda jämfört med andra i sin ålder. Det här med kompisar och att umgås med andra är inte det lättaste, man måste anstränga sig för att få följa med andra på olika äventyr. Att läsa av ansiktsuttryck, kroppsspråk och att vara social med andra är ett stort handikapp. Det är lätt att det kan bli missförstånd eftersom saker som kanske är självklara för andra kan vara svårare att förstå för dom med asperger.

För något år sedan skrev eller pratade jag aldrig med någon människa som jag inte kände. Idag har jag modet till att skriva till folk via nätet, eller så kanske det bara handlar om viljan. Men så kommer vi till mitt problem… hur ska jag lägga upp det hela? Jag har iallafall varit iväg och fått hjälp med hur och vad man kan säga så att det ska vara lite lättare för mig, men det är verkligen ingen stor skillnad. Jag försöker hela tiden att bli vän med olika folk som verkar snälla. Men jag tror att jag blir för mycket… jag vet liksom inte när det räcker, jag har inte den spärren. Jag har också riktigt dåligt tålamod och jag vill gärna att man ska svara direkt, vilket gör att jag oftast blir för jobbig.

 Säger man inte saker rakt ut till mig är det inte säkert att jag förstår vad man menar. Jag önskar att man kunde ta och lära känna människor bara över en natt, så att folk märker att jag är helt annorlunda när man lär känna mig, än vad jag är chattandes vid datorn. Jag är då mycket lugnare och lättare att prata med.  Jag vet att jag kan träffa folk utanför skärmen också, men som sagt, det är lättare för mig att börja prata skrivandes även om jag oftast strular till det där.

Sedan har vi det här med min anorexia, har man det eller någon annan form av ätstörning är man även där det svarta fåret i omgivningen. Att tacka nej så fort någon frågar om man vill äta eller smaka något tycker folk är konstigt. Så att både ha ätstörning och en diagnos som försvårar umgänge är inge vidare. Frågar man efter tips på saker man kan göra med andra är det oftast något ätbart med i bilden, ta en fika på Stan, filmkväll med godis, baka något, träna eller varför inte gå på bio med en massa gotta etc. Gaahh jag blir galen!! Tänk om min dröm en dag skulle bli till verklighet? Tänk om det skulle dyka upp en underbar pojkvän som trollar bort min sjukdom? Skulle hansäga att han gillar mig så skulle jag tvinga i mig en kaka bara för att få ha någon att hålla om… jag lovar! 

 

 

Det är ingen vanlig dag idag!

År 2001 var ett förväntansfullt år, jag skulle bli storasyster för första gången! Jag klappade på mammas mage och folk frågade mig ”vad har mamma där är inne då?” Jag sträckte på mig och svarade stolt att där inne låg minsann en Kevin! Veckorna, dagarna och timmarna svischade förbi och torsdagen den 21 juni 2001 föddes mitt syskon, en liten och alldeles perfekt bebis. Min mor ringde mig för att tala om att jag hade blivit storasyster åt en flicka! Men va?! Det skulle ju ligga en Kevin i min mammas mage, en lillebror och inte en lillasyster! Jag blev arg och besviken och slängde snabbt på luren i mammas öra! Men redan på eftermiddagen hade humöret ändras och jag var en stolt storasyster åt en liten Frida!

Idag är jag fortfarande en stolt storasyster åt dig Frida, men som har blivit en aning större! Nu är du en trotsig tonåring som kan reta mig till vansinne! Jag hoppas att du snart inser att mina råd jag ger dig är av vänlighet för att jag älskar dig, inte för att vara elak!

Grattis på födelsedagen älskade lillasyster! <3