Rädd att bli utanför

Mitt mål var att bli klar men mina studier nu till jullovet, det kommer tyvärr inte att ske p.g.a. hinder som kommit upp efter vägen. De senaste månaderna har kvällarna bestått av tårar, stress och ångest, därmed har skoluppgifterna lagts på hög och detta mål har nästintill knäckt mig. Jag har inte riktigt velat erkänna för mig själv om mitt mående, jag har låtsas som ingenting och kört på. Men ibland måste man stanna upp och se sig omkring, och det har jag nu gjort! Jag har nu insett att jag inte klarar av att vara kvar i Fränsta, därmed kommer jag nu att plugga klart på distans.

Det är med blandade känslor som jag lämnar ifrån mig nycklarna, jag tycker ju om att vara på den plats där jag för första gången fått vara en i gängen? Egentligen trivs jag så sjukt bra i Fränsta tillsammans med så otroligt fina människor, både elever och personal är underbara! Jag är så tacksam att jag fick chansen att kliva in genom Ålsta folkhögskolas dörrar, det har varit en lärorik tid och jag har även vuxit enormt mycket som människa! Jag är däremot lite rädd att bli utanför nu när jag lämnar mitt favoritställe, att det ska bli som tiden innan Fränsta. Att jag ska sitta här hemma helt för mig själv, frestas av att se människor umgås och ha roligt tillsammans, att återigen önska att jag vore en av dem. Jag hoppas att det inte blir så, utan att jag fortfarande får vara en i gänget, att jag får behålla mina älskade vänner! 

Helt neutral!

Helt ärligt så vet jag inte alls vad som händer, jag har ingen aning om hur allt ska gå ihop. Min kontroll är borta för längesedan… mina tankar och känslor svajar helt okontrollerat och jag är varken glad, ledsen eller arg, jag är så mycket neutral som man kan bli.

Den fysiska kontakten suddas ut… att inte kunna få vidröra hans hud när jag vill… inga kyssar av de underbaraste läpparna på denna jord… Det gör ont…

Jag tillåter mig själv att få vara ledsen och det är okej att gråta, det är okej att känna så som jag känner.

Jag är stark och jag är beredd att ta detta steg, denna tid ska inte vara en tid av bara sorg utan fortfarande en tid av värme och kärlek. Jag är beredd att ta steget ut till detta fantastiska helvetiska underbara problematiska maratonlopp. Jag ska vinna, du ska vinna, vi ska vinna tillsammans eftersom vi älskar varandra oändligt mycket! 

Vägen mot framtiden!

Det går åt mycket tid och energi till att tänka på vad och vart ska jag studera efter Ålsta, vilken väg i livet ska jag ta för att min framtid ska bli så bra som möjligt.

Helst av allt skulle jag vilja börja jobba direkt och få den inkomst som jag behöver för att kunna leva ett liv utan att behöva bekymra mig om pengar. Tyvärr så fungerar det inte så, jag behöver ett par år till i skolbänken för att kunna få jobba med det jag vill.

Livet känns så förvirrande och jag vet inte vad jag ska göra, oavsett vilken väg jag väljer så är mitt mål att få vara lycklig!