Rädd att bli utanför

Mitt mål var att bli klar men mina studier nu till jullovet, det kommer tyvärr inte att ske p.g.a. hinder som kommit upp efter vägen. De senaste månaderna har kvällarna bestått av tårar, stress och ångest, därmed har skoluppgifterna lagts på hög och detta mål har nästintill knäckt mig. Jag har inte riktigt velat erkänna för mig själv om mitt mående, jag har låtsas som ingenting och kört på. Men ibland måste man stanna upp och se sig omkring, och det har jag nu gjort! Jag har nu insett att jag inte klarar av att vara kvar i Fränsta, därmed kommer jag nu att plugga klart på distans.

Det är med blandade känslor som jag lämnar ifrån mig nycklarna, jag tycker ju om att vara på den plats där jag för första gången fått vara en i gängen? Egentligen trivs jag så sjukt bra i Fränsta tillsammans med så otroligt fina människor, både elever och personal är underbara! Jag är så tacksam att jag fick chansen att kliva in genom Ålsta folkhögskolas dörrar, det har varit en lärorik tid och jag har även vuxit enormt mycket som människa! Jag är däremot lite rädd att bli utanför nu när jag lämnar mitt favoritställe, att det ska bli som tiden innan Fränsta. Att jag ska sitta här hemma helt för mig själv, frestas av att se människor umgås och ha roligt tillsammans, att återigen önska att jag vore en av dem. Jag hoppas att det inte blir så, utan att jag fortfarande får vara en i gänget, att jag får behålla mina älskade vänner!