Bättre ensam än i dåligt sällskap

Jag har alltid varit, och är, väldigt osäker på mig själv, hur framstår jag egentligen? Jag är alltid fundersam och lite skraj hur människor uppfattar mig. Jag vet att alla kan inte tycka om alla, men vilka ogillar och vilka gillar mig? Jag har så svårt att läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck så jag har verkligen ingen aning. Jag försöker att inte tänka så mycket på det och kör bara på, dom som vill vara med mig får det och dom andra kan gå! Det är så här jag är och jag tänker inte ändra på mig för någon annan. Visst kan jag också anpassa mig efter behov, men jag är fortfarandra bara jag, Fanny!  

 

När min tid på sjukhuset var över var jag riktigt rädd och nervös för vad mina klasskamrater skulle säga. Jag ville inte gå dit men jag visste att jag var tvungen! Jag minns så väl hur jag skakade när jag gick in i skolan, jag var så nervös att möta allas blickar och frågor. När jag väl kom in kände jag mig fruktansvärt osäker men jag fick inte en endaste fråga! Jag blev så chockad men också väldigt lättad att jag slapp förklara mig för alla. Efter ett tag började jag tro att det var ingen som brydde sig, det här var ju mitt problem och alla andra hade ju sina! Varför skulle någon bry sig om mig? Jag var ju bara en liten prick på jorden som vilken annan människa! Jag mådde riktigt dåligt under den perioden, jag tänkte bara negativa tankar och det här var en av dom. Självklart vet jag att det var massvis med folk som såg och funderade, men det är ett känsligt ämne att prata och fråga om. Jag vet att det snackades bakom min rygg, jag vet inte vad det pratades om, men jag vet att det snackades hit och dit! Det är så naturligt att prata om andra människor, det gör alla! Det pratades förmodligen både positivt och negativt om mig, men det är absolut ingenting jag lägger någon energi på,  jag är ändå säker på vilka JAG gillar och ogillar!