Bättre ensam än i dåligt sällskap

Jag hör det, jag ser det, jag vet det, det är inte jag men nästintill. Det är en spegelbild som jag vill krossa i tusen bitar och aldrig mer få återse.

Ångesten kryper sakta upp längs ryggen när jag tänker på mig som liten, jag var ett helvetes barn. Utbrott efter utbrott som fick hela min familj att gå på tå hela dagarna, för man visste aldrig när det skulle ske. Egentligen så var det inte jag som utförde detta beteende, jag styrdes av någonting som inte kan förklaras med ord. Ingen vill väl frivilligt bli kallad för bråkstake?

Förändringar är ett stort hot för mig, det blir ett stort kaos i huvudet när det inte blir som planerat. Det är en känsla som är svår att beskriva för andra, man måste uppleva den själv för att förstå. När jag var en vilsen 10-åring så hade jag svårt att kontrollera mig själv, blev det inte som tänkt kom ett utbrott från ingenstans.

Förändringar är fortfarande en svårighet för mig, däremot har jag blivit mer vän med individen som bor i min kropp. Jag får styra mycket mer och kan behärska mig själv när förändringar sker, mina utbrott kommer nu sällan på besök vilket är otroligt skönt både för mig och de i min närhet.