När blir man vuxen?
Att vara stor men än då liten... När man var tre år så var man ett barn, men oftast så såg man sig själv då som stor och vuxen. "kan själv" är så typiskt en mening ur ett barns mun. Det kan vara att man kan ta på sig skorna själv, hälla upp mjölk i glaset eller att borsta sina tänder, det är en stolthet som är svår att beskriva med ord. Sedan då man blir lite äldre, i tonåren, så försvinner den här stoltheten. Den byts ut till lathet, plötsligt känns promenaden till brevlådan lika jobbig som ett maratonlopp! Man vill även vara tuff och cool, inte krama sina föräldrar inför folk och man kan lätt bli lite stöddig mot äldre när man är med sina kompisar. Det är då fortfarande lätt att skilja på barn och vuxen.
Jag tycker själv att det är riktigt svårt att veta... för jag har länge sätt mig som rätt mogen. Jag har alltid tyckt om att sitta med vuxna och prata, kanske mer än att leka med jämnåriga. Men när man är ett barn så får man inte alltid vara med, man är liksom för liten för att vara med. Men nu tycker jag faktiskt att jag har väntat tillräckligt länge på att blir stor! Men tydligen inte...
Jag passar inte med jämnåriga, jag trivs inte med dom! (nej jag vet att man inte kan dra alla över en och samma kant, men till största del är det så!) Jag kommer bäst överens med dom som är yngre än mig eller ett par år äldre. Oftast är det folk som är de svarta fåret som fångar mig, kanske beror det på att jag själv är lite udda.
Jag vet att många tycker att jag är helgalen, men jag väljer faktiskt hellre en fikaträff på stan med 30-åriga mammor med deras småbarn, än en grilldag på stranden med folk i min egen ålder. Jag tycker om att sitta med min mor och snacka med hennes vänner, det är trevligt och trivsamt. Jag tror att hennes vänner ser mig som en liten tjej, att det tycker att det är konstigt och jobbigt att jag alltid är med. Men jag kan ärligt säga att det är inte det lättaste att vara 16 år och hitta egna vänner som är över tjugo! Därför följer jag alltid med mamma när hon träffar folk! Hennes kompisar är också mina kompisar, vissa gillar jag mer och vissa mindre, precis som om de vore "mina" vänner.
Jag har tidigare nämnt att jag aldrig blir bjuden på träffar av klasskompisar osv, för att jag är annorlunda. Detta har återigen inträffat, fast den här gången för att jag är för liten! Jag förstår inte! Hur länge ska man behöva känna sig vuxen innan man förvandlas till det och att andra ser det jag ser?!