Besviken!
I ytterligare tre år har jag försökt, fast med andra människor, men även den här gången har jag blivit behandlad på samma sätt. Efter alla år har jag lärt mig att dölja hur jag känner inför andra. När jag var yngre blev jag så arg och jag kunde inte kontrollera mitt humör så jag skrek och följde efter. Efter några år blev jag mest sårad och visade det genom att gråta. Nu när det var samma visa igen, var jag så van att jag knappt brydde mig. Eller det är väl klart att jag brydde mig, men jag visade ingenting för utomstående. När man har försökt med olika människor i så många år är det lättare att snabbt märka när det inte fungerar. Jag vet att det inte är mig det är fel på, och inte de andra för den delen heller. Det är egentligen ingen det är något fel på, det är som två positivt laddade magneter som stöter bort varandra. Men det som gör mig besviken är att alla nu visste om min situation och visste att jag ville vara med. Jag kanske inte visade det på samma sätt som alla andra, men jag tycker i alla fall att mina försök var tillräckliga för att förstå. Jag tänker inte sitta och trycka ner någon och tänker inte nämna några namn, jag ser ingen andledning till det. Jag tror nog att de vet själva vilka de är och jag tycker att de ska veta att jag är riktigt besviken. Jag menar, när man vet någon annans svårigheter kan man väl hjälpa den att underlätta?
Jag har bestämt mig för att sluta anstränga mig för att hitta en jämngammal kompis! Jag har lärt mig att vara lycklig ändå, kanske, kanske inte så hittar jag en kompis som är i min ålder någon gång i livet, men jag tänker inte leta efter någon! Jag har mina underbara yngre, äldre och fyrbenta vänner och de är alldeles perfekta för mig! Jag är så glad att ni finns, jag mår så bra när jag är med er! Lika här så tänker jag inte nämna några namn så att jag inte glömmer någon. Men alla som känner att ni är värd en uppskattande kram, ta åt er!! <3
”Man ska inte sörja det man saknar utan glädjas åt det man har”
