"- Det märks inte att du har någon diagnos!"
"- Det märks inte att du har någon diagnos!"
Det är något jag mer än ofta får höra, och att jag inte alls är som någon med Aspergers syndrom. Men hallå, hur är dom då?
Sällan visar jag hur jobbigt det faktiskt är emellanåt, trots att situationer där jag inte förstår någonting eller känner mig utanför uppstår dagligen. Vid många tillfällen har jag velat kastat mig ned på backen, slagit huvudet hårt mot marken och skrikit, som jag gjorde i yngre dar. Idag biter jag istället vid sådana händelser mig i läppen tills blodsmaken kommer, jag låtsas som inget berört mig. Självfallet reagerar ingen när min mask är så bra!
Det jag kämpar med varje dag syns inte, ingen ser eller känner hur mycket min hjärna får arbeta varje dag - med allt som ingår i att vara människa. Det är tydligen viktigt att man har ögonkontakt med folk, eller att ska skaka hand då man hälsar, att tolka signaler är för andra underförstått - men inte för mig. De säger inte saker rakt ut utan ger bara ledtrådar, ledtrådar som för mig är ett omöjligt pussel, vad är meningen med det? Kan de inte bara säga vad de menar?
Jag är stolt över min diagnos, jag är stolt över vem jag faktiskt är. Det är inte fel på mig, samhället är bara inte anpassat - för sådana som jag.
