Bättre ensam än i dåligt sällskap

Hjärtat pumpar ut blodet fort, jag får svårt att få åt mig luften, en våg med hopplöshet far över mig och en känsla säger mig att det inte kommer fungera.  Det far runt i en ond cirkel. Jag vill bort härifrån, från allt som gör att jag inte kan göra det jag vill göra.

När jag verkligen ansträngde mig och arbetade så hårt jag kunde och det en då inte gav något resultat, tappar jag orken att fortsätta. Jag vill men det går inte, jag måste men jag kan inte, ett stort beslut att ta och jag vet att jag komma känna ånger vilket som sedan.

Jag är frustrerad för att inte spärren vill släppa, orolig för att inte jag ska kunna gå vidare, upprörd att de inte kan vara tillräckligt tydlig, stressad för att det snart är över och olycklig för att jag verkligen behöver det här. Om jag inte har utvecklas innan, hur ska det då vara möjligt att det ska fungerar nu? Fastän jag repeterar så ofta jag kan så blir det ingen skillnad.

Får jag inget betyg nu kommer jag aldrig att nå min slutpunkt, ha en trygg framtid och göra det jag vill.

Det finns elever som inte bryr sig om skolan men som kan fixa betyg bara de är villiga att försöka. Men sen finns det även dem som mig, som verkligen vill lyckas med skolan och komma vidare men som har svårt att prestera och förstå, det är så orättvisst.

Det är betydelselöst att lägga ett pussel om man innan redan vet att en pusselbit är försvunnen.