25/2-14

Hon är inte den som tar första steget, får ofta höra att hon inte säger speciellt mycket och är lite tillbakadragen. Hon är en riktig dagdrömmare, går med sina egna tankar och funderingar istället för att samtala med andra.

 Hon släpar runt med sin slitna kropp, likt en disktrasa, men i själva verket vill hon bara sova för orken finns egentligen inte till något annat. Tröttheten är omöjlig att vila bort, den kilar fast sig som en igel och vägrar släppa taget. Hon gör inte saker för att hon vill utan bara för att det tillhör vardagen, det är bara saker som måste göras. Exempelvis att klä på sig kläder, gå till skolan, äta, träffa folk och röra på sig. Första frågan som hon stället till sig själv på mornarna är om hon orkar kliva upp ur sängen efter en natt med lite sömn, oftast stiger hon upp utan vilja, bara för att det också är ett moment i vardagen som bör göras. Att hon går till skolan betyder inte att hon studerar, energin går faktiskt åt till att bara vara där. Hon läser första sidan i en skolbok, lägger ifrån sig den och tänker efter vad det är hon läst om... Men hon minns inte mer än den sista raden. Hon läser om sidan och därefter är koncentrationen och viljan att fortsätta som bortblåst. När pluggar hon då? ALDRIG är det korrekta svaret!  Kraften går åt till att bara orka vara utanför sitt rum så att skolan hamnar efter, tyvärr.

 Hon måste hela tiden anstränga sig för att inte vara all för otrevlig, eftersom hon, utan riktig anledning, lätt bli irriterad på människor, ljud och annat socialt. Då hon kommer till skolan eller till något annat ställe än sitt hem blir hon yr, illamående, ännu mera orkeslös och vill bara hem till sig. Hon önskar att hon kunde visa en trevlig och glad människa, men hon vill inte vara något som hon inte är.

Skulle hon själv få välja skulle hon ligga i en säng, instängd i ett svart rum, utan ljud, mat, människor och andras tankar. Hon skulle ligga där helt för sig själv och bara sova bort dagarna. Sova och vakna upp till en värld där allting känns okej. Men riktigt så fungerar inte samhället, det vet hon. Dagarna måste rulla på en då när man är så pass ung och går i skola, fast det känns jävligt.

Om hon kämpar? Ja det är klart annars hade hon legat i sängen och sovit bort dagarna, precis som hon själv vill! Men egentligen, vad är det hon kämpar för? vart vill hon komma?

 
 
#1 / / Linda Östman:

Fina Fanny vad du är duktig på att skriva och hitta ord för att förklara hur du känner! Det kanske bor en författare i dig? Kanske är det det som kommer bli ett av dina mål? Att låta andra få läsa om allt du gått och går igenom, så de kan ta stöd från dina ord och känna att de inte är ensamma? Kämpa på Fanny, det här fixar du! Kram!!

Svar: Tack Linda! Kram :)
Fanny Hägglund

#2 / / Marie Edström:

Kämpa Fanny och du ska veta att du har många som bryr sig om dig! ❤️️

Svar: tack! kram :)
Fanny Hägglund

#3 / / mamma:

Jag har sagt det förut å säger det igen; Önskar så förbaskat innerligt att jag kunde göra så du blir frisk å mår bra igen! Ett trollspö skulle jag vilja ha å svinga över dig <3

Svar: jag älskar dig mamma! <3
Fanny Hägglund